Moderna Museet öppnade nyss sin nya utställning Nisabas hus, en utställning med figurativt måleri ifrån 29 olika konstnärer. Konstnärerna kommer från nästan lika många länder, representerar en rad olika stilar och fångar en rad olika teman i utställningen. När jag besökte utställningen stack dock ett verk ut, och inte på ett positivt sätt. Verket Resistance ‘n’ Empowermeant av Gordon Hookey.

Hookeys verk är centrerat runt den aborginska krigaren Dunalli, som gör motstånd mot negativa saker som händer i världen. Hookey själv är ganska vag kring vad motståndet handlar om i den beskrivning av verket som finns på Moderna museets hemsida. Han pratar om motstånd mot krig och mot förtrycket av urfolk. Den som betraktar verket kan dock snabbt fånga upp ett annat tema nämligen antisemitiska troper.

I den övre delen av verket hittar vi ett gult hus. Detta är det israeliska parlamentet Knesset. Ut från Knesset kommer en rad händer, bland annat två händer som tycks styra det vita huset som en marionett. Även Storbritannien och Tyskland tycks vara under inflytande från Knesset. Motivet återspeglar klassiska antisemitiska troper så som bläckfisken som sträcker sig ut och tar kontroll över världen eller den judiska marionettmästaren som är den dolda makt som kontrollerar politikerna ifrån skuggorna.

Redan här blir det svårt att försvara Hookey givet likheterna med antisemitisk propaganda, men en apologet skulle ändå kanske hävda att Knesset inte är detsamma som judar i allmänhet. Att detta är en kritik av den israeliska regeringens inflytande över amerikansk och europeisk politik. Detta argument försvagas dock ytterligare när vi tittar till vänster i bilden. Den amerikanska och israeliska flaggan hänger upp och ned i två flaggstänger. Ifrån dem strömmar en mängd hjärnor ned i en tvätt. En hjärntvätt. Flaggstängerna har ett gäng rötter. Vid rötterna hittar vi den amerikanska flaggan, men med dess femspetsade stjärnor utbytta mot judiska davidsstjärnor. Inkluderingen av judiska symboler som davidsstjärnan, visar igen att konstnären själv inte tycks dra en skarp gräns mellan kritik av det judiska och kritik av den israeliska regeringen.

Verket har både en inläst presentation av konstnären själv och en presentation skriven av museet. Ingen av presentationerna nämner de antisemitiska troperna överhuvudtaget, utan refererar vagt till världshändelser och kriget i Gaza. Men om konstnären vill kritisera kriget i Gaza finns det gott om sätt att göra det på utan att använda sig av antisemitiska troper. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att varken konstnären eller kuratorerna själva förstått i hur hög grad konstverket blandar ihop de två, men faktumet kvarstår trots det.

För egen del tycker jag att detta är lite pinsamt för Moderna museet. Konst bör få provocera, och uttrycka obekväma politiska åsikter. Men detta är Moderna museets utställning. De väljer vad som ska visas, och de väljer också hur verket ska visas. Avsaknaden av reflektion över de antisemitiska budskapen i bilden ger inte ett bra intryck av museet.

Och det är synd på en annars bra upplevelse. Utställningen som helhet var toppen. En del andra verk var politiska (utan att vara problematiska), andra var spirituella eller utforskade estetiska eller psykologiska teman. Jag lämnar er med min favoritmålning ifrån utställningen, Felipe Baezas målning av Xipe Totec, den flådde guden i aztekisk mytologi. Hoppas att ni går till Nisabas hus trots allt, men ta med er de kritiska glasögonen.

När jag började läsa på universitetet runt 2009 var begreppet populism nästan okänt i svensk debatt. Eller snarare, begreppet betydde något annat. När någon kallades populist under 00-talet var anklagelsen att man förespråkade politiska förslag som lät bra men som inte funkade i verkligheten.

Den nu dominerande användningen av begreppet populist hade funnits inom akademiska kretsar under lång tid men fick ett bredare genomslag under 10-talet i takt med att högerpopulistiska fenomen som Brexit och Trumps valvinst omformade det västerländska politiska landskapet. Populism i den här meningen är politiska rörelser som betraktar den politiska konflikten som en strid mellan ett “vi” och “dom”. En vanlig uppdelning är “folket” och “eliten”. I en populistisk tankemodell är såväl folket som eliten enhetliga aktörer, det vill säga alla inom gruppen tycker likadant. Hela folket är emot invandring/skatter/storföretag etc, medan “eliten” är för dessa. Ett andra antagande som finns inbakat i den populistiska tankevärlden är att folket är den legitima rörelsen vars värderingar och preferenser bör representeras i politiken medan eliten utgör ett illegitimt intresse som genom någon form av manipulation av demokratin påtvingar “folket” sin agenda.

Vilka som utgör folket och eliten kan skilja sig avsevärt åt beroende på vilken typ av populist vi pratar med. Vänsterpopulister har historiskt pekat ut företagsledare, bankirer eller alla borgare som “eliten” medan högern identifierat vänsterpolitiker, media, fackföreningar och kulturarbetare som “elit”. I slutändan är folk och elit-begreppen alltid flexibla. Grupper kan inkluderas eller exkluderas beroende på vad som passar politiskt.

Idag ser vi populismen främst som en högerrörelse, men även vänstern har en lång historia av populism i Sverige. Jag skrev min masteruppsats om populistisk argumentation i samband med EU-omröstningen 1994. Läser man riksdagsdebatterna från den tiden är det tydligt att nej-sidan (som bestod av V, MP, och delar av S och C) drog flitigt på populistiska argument. EU skulle ta ifrån det svenska folket sin beslutanderätt. Svensk miljö och arbetsrätt skulle undermineras av Europeiska byråkrater. Svensk kultur skulle förstöras av europeisk dito. Öppna gränser skulle möjliggöra sexhandel och organiserad brottslighet. Och allt detta var organiserat av ett etablissemang som inte brydde sig om vanligt folk utan som stod på storbolagens sida. Idén om en EU-elit som skulle ta ifrån svenskarna sin kultur och sitt självbestämmande var stark i mitten på 90-talet.

Populismen är en politisk rörelse, men tittar man på populismen med en psykologisk lins man kan också betrakta den som en brist på fantasi eller empati. Kärnan i populismen är en oförståelse för andras perspektiv och andras intressen. Ut-gruppens intressen ses inte som legitima, och populisten gör inget försök att förstå motståndarsidans argument. Istället förklaras deras position med att de rätt och slätt är onda och dåliga människor. Ett illustrativt exempel är Nooshi Dadgostar i Svts partiledardebatt i söndags, som gång på gång tryckte på att högerpolitiker fattar beslut endast för att gynna sin egen ekonomi. En än mer extrem högermotsvarighet är de rasistiska och misogyna fantasierna som ibland dyker upp på internet om att kvinnor i högre grad stödjer invandring därför att de vill ligga med utländska män.

Motsatsen till populism hittar vi hos tänkare som Isaiah Berlin och hans syn på pluralism. Det finns många olika politiska värden som alla är värda att ta på allvar säger Berlin. Jämlikhet och frihet är båda legitima mål även om de är motstående och vi bör respektera meningsmotståndare som gör andra avvägningar än vi själva. Det här är en position som enligt min erfarenhet infinner sig naturligt hos många människor som engagerat sig länge inom politiken.

Det intressanta idag är att populismen så tydligt har blivit en högerfenomen, trots en lång historia även på vänstersidan. Varför det har blivit så verkar inte klarlagt. Kanske lade Hitlertysklands förlust 1945 en våt filt över högerpopulismen i ett par generationer, en effekt som till stora delar tycks ha försvunnit 2026. Faktum kvarstår dock att det är personer långt till höger som idag tycks vara mest lockade av populismen. Här kommer vi tillbaka till Kvartal och Carl-Oscar Bohlin. Kvartal hamnade drog nyligen på sig kritik för sin reklamkampanj där de utmålade andra media för att vara vänsterlutande. Kvartalhävdar att de är sajten för dig som vill “tänka själv” (i motsats till annan media som hjärntvättar dig får man anta). Nyligen antydde Kvartal också att Svt och SOM-institutet på något vis manipulerat opinionssiffror om Svts förtroende. Idén om nån form av konspiration där media och forskare driver en dold politisk agenda mot folkets vilja är ett skolboksexempel på populism. Samma budskap sänder Bohlin ut i sina utfall mot DN.

Det intressantaste är dock inte att Kvartal eller Bohlin ägnar sig åt detta, utan att efterfrågan på den här typen av populism tycks vara så stor på högersidan. Svensk alternativmedia har kryllat av högerprojekt vars hela existens byggts på argumentet att vanliga media ljuger och döljer sanningen och att nu finns äntligen en uppstickare som kan ge en mer sanninngsenlig bild. Utöver Kvartal har vi 100 %, Bulletin, Riks, Fria Tider, med mera. Det finns uppenbarligen en marknad av människor till höger som vill höra detta.

MAGA-rörelsen i USA ger ännu tydligare exempel. Indiska bluffmakare har lurat till sig tusentals dollar från “super dumb men”genom AI-genererade bilder på snygga kvinnor med MAGA-åsikter. Populism kan se ut på många sätt, men idag är det en högerrörelse och den har tyvärr också letat sig in i den respektabla borgerligheten. Jag kan bara beklaga det, samtidigt är det inte helt förvånande att både politiker och medier svarar på markadens signaler. Grundproblemet är inte Kvartal eller Bohlin utan den underliggande efterfrågan. Ska vi komma till rätta med populismen behöver vi förstå varför så många personer till höger vill ta del av berättelser om en elit-konspiration som försöker stoppa folket från att uttrycka sina naturliga högeråsikter.

Någon tydlig konsensus för att förklara den högerpoplistiska framväxten tycks inte finnas i akademisk litteratur. Vissa studier lyfter fram ekonomisk ojämlikhet, men det passar långt ifrån alltid in, särskilt som många högerpopulistiska grupper kan vara ganska högavlönade. Andra ser det som en motreaktion mot progressiv politik, möjligen drivet av en upplevt förlorad relativ position i samhällshierarkin. En kompletterande förklaring som jag inte kan belägga men som jag ändå tror på är politiska reformers ökande komplexitet och långa tidsspann. Det är väldigt sällan numera som väljare faktiskt kan se effekterna i sin vardag av de reformer som de röstar på. Svårigheten att se de politiska skillnaderna kan bidra till att man röstar på partier längre ut på kanterna.

En sista ledtråd gav Åkesson i partiledardebatten. Han sa “det verkar som partierna där borta vill rädda världen, medan vi (inom Tidösamarbetet) vill rädda vår del av världen.” Här finns en genuin balansgång att gå för progressiva personer som jag själv, som vill att politiken ska hjälpa andra än mig själv. SDs budskap är “vi prioriterar dig först” och det går uppenbarligen hem. Socialdemokraterna hade länge ett bra svar på detta, genom budskapet att reformer som är bra för det allmänna också är bra för dig som individ. En progressiv rörelse behöver återskapa den berättelsen och bygga ett förtroende hos väljarna om att det stämmer, om vi ska mota tillbaka högerpopulismen.

Oron för AI nådde nya höjder förra veckan då Anthropic annonserade att deras nya AI-modell Mythos, ska ha identifierat sårbarheter i samtliga stora operativsystem. Anthropic låter nu bli att släppa Mythos till dess att man är mer bekväm med riskerna. Det är i alla fall det officiella motivet. Mer skeptiska röster påpekar att OpenAI lät bli att publicera GPT- 2 i ett halvår runt 2019, med hänvisningar till säkerhet. GPTn rullades sen ut utan några större konsekvenser, och man kan misstänka att AI-företagens prat om modellernas fantastiska förmågor ibland snarare handlar om att locka investerare.

För oss som inte är AI-experter är det en svår avvägning att veta på hur stort allvar vi ska ta varningarna från företagen. Det finns goda skäl att bevaka risker med AI. Att följa Mythos och andra modellers förmåga att bidra till cyberangrepp framstår som riktigt och rimligt, även om vi inte vet exakt hur kraftfull den förmågan är idag. En annan legitim risk är t.ex att AI-modeller med tillräcklig kunskap om biologi skulle kunna hjälpa terrorister att tillverka biologiska vapen. Tankesmedjan RAND genomförde ett test under 2024 där de provade om tillgång till LLMer underlättade i att producera biovapen. Deras svar då blev nej. Kanske kan det ändras om modellerna blir bättre. Men det kan också vara så att kompetensen som behövs för att producera biologiska vapen förutsätter en massa tyst/implicit kunskap som därför är svår för en AI att reproducera. Jag frågade en kollega på FOI som jobbar med biologiska vapen om biovapen producerade av amatörer med stöd av AI var något han oroade sig för. Det var det inte. Den här typen av produktion är inget som icke statliga aktörer klarar att göra även med instruktioner, var hans uppfattning.

Riskerna kring AIs förmåga att bidra till cyberangrepp eller biovapenproduktion är i vilket fall som helst rimliga att bevaka. En del andra risker som lyfts fram i AI-sammanhang framstår för mig som mindre sannolika. Tunga AI-företrädare pratar ofta en AI takeoff. Tanken är att när AI:s intelligens matchar mänsklig intelligens så kan producera nya AI-modeller helt själv. De nya modellerna kan därefter förbättra sig själva i allt snabbare takt vilket på kort tid, kanske bara några månader, leder till en AI vars intelligens är helt överlägsen människan i alla domäner. Den som besöker ai-2027.com kan se ett exempel på en grupp personer som tror att den här verkligheten inte bara kommer ske, utan mycket väl kan ske redan nästa år.

Idén om en AI-takeoff har dock tydliga problem. Dels bygger den på antagandet att intelligens är en förmåga, snarare än ett paraplybegrepp för en rad olika förmågor. AI har redan övermänskliga förmågor inom snäva fält, människan har inte varit bättre än maskinen på schack på över 30 år. Men AI har svårt att hantera situationer som faller utanför dess träningsdata. Häri ligger en svårighet för företag som Waymo och andra företag för självkörande bilar, även med miljontals timmar av data kommer bilarna ibland möta genuint nya och förvånande situationer, där människors omdöme ofta är bättre. Matematikern Terence Tao konstaterar i Dwarkesh Podcast att AI det senaste halvåret har löst dussintals så kallade Erdős-problem. Matematiska problem som hittils varit olösta. Det låter imponerande, och i viss mån är det imponerande. Men Tao påpekar att lösningarna som presenterats av AI hittills har skett baserat på kända (men ibland obskyra) matematiska verktyg. Bidraget har alltså främst varit att samla in nuvarande kunskap och tillämpa den, snarare än att utveckla helt nya sätt att angripa matematiska problem.

Jag är ingen AI-expert. Men min gissning är att detta är ett bra sätt att förstå AIs styrkor och svagheter också i andra fält. Applicerar vi det på exempelvis kodning kan vi vänta oss att AI-modeller identifierar en stor mängd buggar och sårbarheter, och bidrar till att skapa mer robusta system och en viss förbättring av nuvarande AI-modeller baserad på känd kunskap, men det framstår som osannolikt att AIn kommer bidra med radikal innovation för att skapa mer avancerade modeller som i sin tur kan producera ännu bättre modeller och så vidare. Den typen av takeoff-logik bortser dessutom ifrån att nya idéer tycks bli allt svårare att generera. Idag har vi tusentals gånger fler forskare globalt än vad vi hade på 50-talet. Men den globala tillväxten var högre på 50-talet eftersom det fanns fler lågt hängande frukter för effektivisering. Detta är en utmaning för både AI och människa, men människan med sin bättre generaliseringsförmåga tycks fortfarande ha bättre förutsättningar att skapa det radikalt nya, medan AI hjälper oss maximera potentialen i den kunskap vi redan samlat in men inte förstått eller hunnit tillämpa den fulla potentialen av.

En mer AI-positv person skulle kunna invända genom att peka på drag 37 i matchen mellan Alpha Go och Lee Sedol 2016. Alpha Go var den första maskin som besegrade en världsmästare i spelet Go, och “drag 37” har blivit känt därför att det sågs som en innovation av Alpha Go. Ett genuint förvånande drag som ingen mänsklig spelare hade spelat i samma situation, men som visade sig vara strategiskt riktigt i efterhand. Här ser vi radikal innovation snarare än kombinerandet av kända idéer, skulle en AI-positiv person kunna påpeka. Det är korrekt, men spel som Go har tydliga fördelar jämfört med kodning eller mer komplexa problem. Med spel vet du alltid om du vann eller förlorade vilket gör det “enkelt” att spela miljontals spel för att identifiera de bästa strategierna. Långt ifrån alla programmeringsproblem, eller andra komplexa problem har en lika entydig mätstock för att avgöra vad som var ett lyckat resultat eller ej. Och många problem bortom kodning saknar stora och tillförlitliga dataset som AI kan analysera.

Vi befinner oss mitt i en teknologisk revolution där ingen kan säga var gränserna går för potentialen med AI. Kanske kommer den här texten om hundra år framstå på samma sätt som artikeln i New York Times från 1903 som förutsåg att ingen på tusen år kommer kunna bygga ett flygplan. Men historien bjuder också på andra perspektiv. Jag läste nyligen Walter Benjamins självbiografi där han skriver om när telefonen anlände till Berlin och hur den omkullkastade den gamla ordningen. Ringandet som avbröt mitt i middagsvilan och hur rösten på andra sidan luren tycktes besitta en övernaturlig kraft. “Jag gav in till varje förslag som gavs till mig via telefonen” skriver Benjamin. Jag tycker mig se något liknande i diskussionerna om AI. En fascination som övergår i mysticism inför denna okända teknologi som tycks sakna begränsningar. Liksom telefonen har AI redan omformat våra liv på många sätt, men den mänskliga förmågan till generaliserbar kreativitet har den hittills inte matchat. Jag tror inte att vi är utdaterade på lång tid ännu.

Debatten kickade igång redan i januari då Söderholm i sin podd kritiserade delar av kulturvänstern för att ha en retorik som är frånkopplad verkligheten. “Det finns inga jobb på en död planet” brukade vi ibland säga när jag var med i Grön Ungdom, som ett sätt att kritisera de som tyckte att ekonomisk utveckling också behövde tas hänsyn till i klimatdiskussionen. Slagordet sammanfattar på ett bra sätt den svartvita kommunikation som finns i delar av miljörörelsen. Retoriken bygger på ett binärt tänkande, antingen löser vi klimatproblemet, och räddar planeten, eller inte.

Söderholm vänder sig mot det här tänkandet. Klimatfrågan är inte binär, alternativen är inte att vi klarar det eller att världen går under. Klimatfrågan blir istället lite värre för varje tiondels grad. Den övergripande slutsatsen av detta leder i samma riktning som tidigare. Klimatförändringarna måste begränsas. Men när man rör sig bort ifrån ett binärt tänkande leder det också till att klimatfrågan inte är den enda frågan som spelar roll när man analyserar politiska beslut. För Söderholm får det stora politiska konsekvenser. Han tror inte längre på nedväxt eller nån sorts revolutionär miljöpolitik där hela det politiska systemet ska omstöpas för att rädda klimatet. Istället argumenterar han för “klimatreformism”, det vill säga klimatkamp inom ramen för det nuvarande ekonomiska och politiska systemet.

Sen det första poddavsnittet har kritiken haglat. Lorentz Tovatt och Sven Erlander menar i podden “Klimatgranskarna” att Söderholm tonar ned klimathotet. De pekar bland annat på att han inte vill säga att stora delar av världen kommer bli obeboelig, och att frågan inte är existentiell. Jag tycker det är en halmgubbe. Söderholms ovilja att använda ordet existentiell är i relation till kommunikationen “jorden kommer bokstavligen gå under och alla kommer dö om vi inte klarar detta”. Det är svårt att invända i sak mot att Söderholm har rätt i att klimatfrågan inte är existentiell i den bokstavliga meningen.

Men att hävda att alla inte kommer dö om vi inte klarar 1,5 eller 2 gradersmålet är inte detsamma som att hävda att klimatfrågan inte är viktig. Här pekar Söderholm på en annan viktig poäng, nämligen att klimatfrågan alltid samverkar med andra faktorer. Rika länder kan hantera många effekter av klimatförändringarna med tekniska lösningar. Man kan bygga vallar, skaffa luftkonditionering eller avsaltningsverk för vatten, och så vidare. Med den insikten följer också insikten att ekonomiskt välstånd och fungerande institutioner är viktiga verktyg för att hantera klimatförändringarnas konsekvenser.

Detta är något som Herman Geijer vänder sig emot i Arbetet, där han rycker ut till nedväxtens försvar. Dock utan många argument bortom att BNP och utsläpp historiskt alltid har korrelerat. Detta stämmer dock inte längre, det finns ett antal länder som lyckats minska sina utsläpp över tid och samtidigt växa sina ekonomier. För socialister som Geijer är det viktigt att kapitalismen är ohållbar, och det är därför han klänger sig fast vid förlegade argument. Men även Söderholm socialistiska tänkande fördunklar stundtals hans politiska analys. Söderholm påpekar helt korrekt att statliga investeringar i forskning och utveckling lagt grunden till mycket av den nya teknik som nu bidrar till minskade utsläpp, och han ser detta som bra exempel på hur vänstern bör fortsätta arbeta med klimatreformism. Söderholm glömmer dock att nämna de marknadsmekanismer som nu drivit ned priserna på solel till en tiondel av vad de var 2010. Stat och marknad tillsammans är vad som krävs för att lösa klimatfrågan.

Söderholm, som döpt sin podd efter klimatkollaps-teoretikern Andreas Malms bok, har helt vänt sig bort ifrån de värderingar som hans podd utgick ifrån för några år sen. Kanske är det dags för podden att byta namn för att slutgiltigt signalera rörelsen från Malms klimatrevolutionära hållning till den nya Söderholmska klimatreformismen. Precis som mig har Söderholm en genuin (och fortsatt!) oro för klimatförändringarna, samtidigt som vi insett att lösningen måste vara en grön omställning av ekonomin snarare än nedväxt. Som Joakim Broman konstaterar finns det något ironiskt i att vänstern, som under Marx tid var de mest teknikoptimistiska och framtidstroende de senaste decennierna har utvecklats i motsatt riktning. Jag hoppas att debatten kring Söderholms podd leder till att fler omvärderar och återvänder till teknikoptimistisk klimatreformism för att lösa det som fortfarande är av vår tids viktigaste frågor.

Den här texten handlar om en annan sorts tipping point. 2025 var det första året då installationen av ny sol- och vindenergi översteg efterfrågan på ny el. Med andra ord, utbyggnaden av förnybart går nu så snabbt att vi på global nivå kan möta människors önskan om ökad elkonsumtion och samtidigt minska mängden fossil energi i energisystemet. Den förnybara energin befinner sig i en fas av exponentiell tillväxt som har potential att omforma det globala energisystemet.

Science.org utsåg nyligen den förbara energirevolutionen till 2025 års genombrott, och konstaterar att det bara installerades en gigawatt solenergi 2004, medan vi idag installerar den mängden solenergi två gånger, varje dag. Solenergins exponentiella tillväxt drivs av en ständig konstnadsminskning där den ökade produktionskapaciteten föder en god cirkel av priskonkurrens som leder till effektiviseringar som i sin tur göder ytterligare ökad produktion. Redan 2020 konstaterade IEA att solenergi numera är det billigaste energialternativet i många länder, och priserna har bara fortsatt falla sen dess.

I centrum för energirevolutionen står inte Väst utan Kina, vars investeringar i teknik och produktionskapacitet gjort att de nu är världsledande. Kina ensamt producerar 80 % av världens solceller, 70 % av världens vindturbiner och 70 % av all litium-batterier enligt Science.

Klimatforskaren Bill McKibben, som också grundat klimatorganisationen 350.org kom nyligen ut med en ny bok med titeln “Here Comes the Sun”, som handlar om just detta. Boken är en bra men översiktlig beskrivning av läget för energirevolutionen. Den mest intressanta delen av boken är dock när McKibben riktar sig till andra klimatkämpar. Det finns en del av klimatrörelsen som fortfarande är skeptisk till grön omställning som lösning på klimatproblemet. De menar att det inte går att frikoppla energikonsumtion från klimatutsläpp, och om det går så är det på fattigare länders bekostnad. Dessutom driver tillväxt, även om det är i förnybart, fortfarande på miljöförstöringen inom andra områden, till exempel gruvdrift, menar dom. Lösningen behöver därför vara minskad energikonsumtion, snarare än grön omställning.

McKibben tillhör inte den tillväxtskeptiska klimatrörelsen, och spenderar flera kapitel med att förklara varför. Han pekar på att fattiga länder ofta är de stora vinnarna på solenergi. De senaste åren har spänningarna mellan väst och Kina ökat, med tullar som följd. Det har bidragit till att exporten av grön energi ökat ännu mer till tredje världen. McKibben skriver exempelvis om hur energianalytiker från 2023 sett hur Pakistans elkonsumtion plötsligt tycktes ha fallit med 10 %. Det visade sig att vanliga medborgare börjat köpa kinesiska solpaneler i såna mängder att landets energimix förändrats i grunden. Många av världens fattiga länder ligger nära ekvatorn, där soleneergins potential är som högst, och solenergins decentraliserade natur gör att utbyggnaden kan ske även utan backning från ofta dysfunktionella nationella byråkratier.

En annan kritik är att resurserna som behövs för utbyggnaden av solenergi inte kan brytas på ett grönt sätt. En ökad konsumtion av förnybart kräver mer smutsig brytning av resurser som dessutom är ändliga menar kritikerna. McKibben är inte övertygad. Den stora fördelen med förnybar energi, till skillnad från fossila bränslen, är att resurserna från förnybart kan återvinnas. Vi behöver bryta mer av vissa resurser för att möjliggöra den gröna omställningen, men över tid kommer en allt större marknad för återvunna material minska behovet av gruvbrytning för exempelvis litium. Gruvbrytningen för att möjliggöra den förnybara revolutionen måste dessutom sättas i relation till alternativet. Brytningen av alla material krävs för att få fram det vi behöver för att nå nettonoll-utsläpp 2050 är mindre än den brytning av kol som genomfördes endast under 2023. En grön omställning möjliggör med andra ord en fantastisk minskning också av gruvbrytning.

McKibben tar sig också an frågan om landanvändning. Finns det tillräckligt med yta? Svaret är ja, men bara om vi tillåter det. McKibben konstaterar, precis som Ezra Klein och Derek Thompson i boken Abundance, att utbyggnaden av förnybart ofta stoppas av regler introducerade av förment progressiva aktörer. Här måste klimatrörelsen vara på sin vakt mot NIMBY-influenser. McKibben pekar på exempel där lokalt motstånd mot vindkraft varit finansierat av fossilindustrin. McKibben ber oss också att försöka tänka nytt. Stora delar av våra globala ytor idag används av jordbruksindustrin. Varför är det svårare att få tillstånd till att producera och sälja solenergi från sin egen mark än att odla vete? I en del fall behöver man dock inte välja mellan de två, på sydligare breddgrader kan skuggor från solpaneler rent av bidra till högre skördar, eftersom det sliter på plantorna att vara exponerade för solen under hela dagen. Detta minskar också vattenkonsumtionen från åkermarken. Betesdjur kan också dra nytta av skuggorna. Här finns stora möjligheter för lantbrukare globalt.

Budskapet, varken från mig eller från McKibben, är inte att klimatfrågan nu är löst och vi kan luta oss tillbaka och låta marknaden göra jobbet. Den globala uppvärmningen har redan nått farliga nivåer och kommer tyvärr fortsätta öka länge till. Men solrevolutionen ger oss hopp om en väg framåt där minskade utsläpp och ökad energikonsumtion kan kombineras. Det är värt att glädjas över.

Hela vägen där är vi dock inte än. När Wall Street Journal testar Neo tar det 5 minuter för den att lägga in ett par glas i diskmaskinen. Många uppgifter klarar Neo fortfarande inte själv. Då kopplas en 1X-anställd in och fjärrstyr Neo från ett kontor i Kalifornien. I takt med att data samlas in från de robotar som släpps ut på marknaden hoppas 1X dock att robotarna ska bli allt bättre, och den manuella fjärrstyrningen ska behövas allt mindre. Företagets norska grundare Bernt Børnich tror att roboten kan vara lika självgående som en mänsklig städhjälp mellan 2027 och 2028.

Chansen att den tidslinjen håller ska nog tas med en stor nypa salt. Men kanske spelar det mindre roll. Riktningen tycks trots allt tydlig. Utvecklingen av både AI och autonoma system har gått i rasande takt de senaste åren, vilket vi ser i allt ifrån ChatGPT till drönarkriget i Ukraina. Det kanske inte blir år 2027, men det är mycket möjligt att humanoida robotassistenter inom en inte allt för avlägsen framtid kommer bli kommersiellt gångbara. Frågan är vad robotarnas ankomst innebär för oss människor.

Det uttalade syftet med robotassistenter är att hjälpa till i hemmet, men det primära syftet kan mycket väl visa sig bli socialt. Robotetikern Kate Darling jämför med hundar, vars ursprungliga roll var att vakta hemmet, men som nu blivit en del av familjen. Robotars konversationsförmåga möjliggör en på vissa sätt mer utvecklad relation än den med ett djur. Vi ser redan idag hur människor utvecklar romantiska och sexuella relationer med ChatGPT och andra AI-program. Med ChatGPT stannar relationen kvar i cyberrymden, men med robotassistenternas intåg tar Chat-modellerna, och därmed också relationerna, steget in i den fysiska verkligheten.

En positiv tolkning av de nya robotrelationerna är att de kan göra oss mindre ensamma. En mer filosofisk fråga är såklart om en robotrelation bör betraktas som verklig. Det kan man tycka vad man vill om, men för de människor som bygger relationer med robotar är upplevelsen och effekterna (både positiva och negativa) högst reella.

Men det finns också tydliga risker med robotrelationer som går bortom den enskilda uppelvelsen. De humanoida robotarna har en särskild attraktion hos oss människor, just därför att vi emotionellt har svårt att skilja dem från verkliga personer, trots att vi intellektuellt vet att robotarna mer liknar en diskmaskin med extra funktioner än något mänskligt. Det innebär också att beteenden vi bygger upp i relationer med robotar är något vi riskerar att bära med oss in i mänskliga relationer. Ibland är problematiken uppenbar. Inom sexrobotvärlden designas exempelvis robotar för att simulera våldtäkter.

Men även mer vardagliga relationer med robotar kan vara problematiska. Chat-modellernas oändliga tålamod och benägenhet att alltid bekräfta dig och din världsbild tycks oerhört attraktiv för många. Men är det hälsosamt för oss? AI-företagen ger oss sykofantiska robotar därför att de visat sig populära bland användarna. Men en relation med en robot som aldrig ställer dig till svars för ditt dåliga beteende är ingen bra träning för det verkliga livet. Redan idag tycks narcissistiska personlighetsdrag ha ökat, särskilt hos unga, till följd av sociala media. Robotrelationer där människor bara behöver ta hänsyn till sina egna behov riskerar att underblåsa den trenden.

I science fiction, från I Robot till Terminator, gör robotarna uppror till slut. Hur det blir med den saken låter jag vara osagt. Men oavsett finns det goda skäl att tänka igenom relationen till våra framtida mekaniska medhjälpare. Maktrelationer som vi etablerar gentemot en grupp kan lätt överföras till andra. Så länge vi människor har emotionellt svårt att skilja på människa och maskin bör vi behandla robotar med respekt. Var snäll emot din framtida husrobot, och glöm inte att tacka ChatGPT i slutet av era samtal.

Konventionen, som drevs fram av Stoltenbergs regering, förbjuder de undertecknande länderna från att använda eller utveckla klustervapen. Den förbjuder också alla länder från att uppmuntra andra till att göra sådant som konventionen förbjuder. När konventionen undertecknades under pompa och ståt i Oslo kunde Stoltenberg inte föreställa sig att han 15 år senare skulle lobba för export av samma vapen.

kriget i Ukraina har klusterbomber varit en viktig ingrediens för att hålla Ryssland stången. Mycket av kriget pågår i skyttegravar. Soldaterna är få och utspridda. I sådana förhållanden är det betydligt enklare att träffa sin motståndare med klusterammunition än med konventionella bomber. Det råkar också vara så att USA har stora mängder klusterammunition på lager, samtidigt som vanlig ammunition var en bristvara i väst.

2023 uppstod därför situationen av Stoltenberg, nu som generalsekrerare i NATO, lobbade på USA att exportera klusterammunition till Ukraina och kände sig lättad när han till slut fick gehör. Detta framgår i hans memoarer Min tid i NATO, som publicerades nyligen.

Stoltenbergs omsvängning illustrerar vad jag skulle vilja beskriva som en brist på fantasi i försvarspolitiken. Det är lätt att utgå ifrån det nuvarande omvärldsläget, eller att ens grannstater följer samma logik som en själv i sina beslutsfattanden, och därmed misslyckas att planera för andra scenarion.

Stoltenberg är långt ifrån den enda som begått det här misstaget under den period som i försvarskretsar ibland sarkastiskt kallas för “den eviga fredens tid”, med början under mitten på 90-talet och med en gradvis utfasning från 2014 till 2022. När jag var försvarspolitisk talesperson för Miljöpartiet var ett av partiets viktigaste krav i förhandlingarna om regleringen av vapenexport att Sverige aldrig skulle exportera vapen till länder som befann sig i krig. När kriget i Ukraina drog igång ändrade sig MP genast och blev för vapenexport och militärt stöd till landet. Men hade lagstiftningen blivit som vi ville 2017 hade den exporten inte varit möjlig utan en lagändring. Det var ett misslyckande från MP:s sida att vi inte kunde inse detta förrän valet stod mitt framför oss.

Men det är inte bara progressiva och vänsterröster som visade en bristande försvarspolitisk fantasi under den eviga fredens tid. Från höger, och i viss mån även från socialdemokratiskt håll, fanns en naiv bild av USA. Det är självklart viktigt att ha goda relationer med världens mäktigaste land, men även efter att Trump 1 tillträtt var det många som inte klarade att se de antidemokratiska tongångarna och som ville bortförklara den aggressiva utrikespolitiken. Här var det vänstern, med mer skeptiska syn på landet i Väst, som hade lättare att förstå implikationerna av de strömningar som var i rörelse. MAGA kom inte från ingenstans, det går att dra en röd tråd tillbaka åtminstone till Newt Gingrich omläggning av partiets strategi mot polarisering, och underminerande av statsapparaten från 90-talet, något som bland annat Heather Cox Richardson har skrivit om.

Hindsight is always 20/20. Det är lätt att sitta 2025 och konstatera att jag och andra hade fel för 10 år sen om hur världen skulle utveckla sig. Lärdomen är dock inte att aldrig ha fel, det är att politik är svårt och sia om framtiden är svårare. Då är det klokt med politisk ödmjukhet, och med ett politiskt klimat som vågar ge plats för röster som tänker annorlunda. Detta är ännu svårare i tider av krig, då ingen vill ses som illojal med Sverige eller med Ukraina. Men det gör vikten av ödmjukhet och olika perspektiv ännu mer viktig, inte mindre.

Boken tar sitt avstamp i en klassiskt progressiv position: en bättre värld är möjlig. Klein och Thompson tror att marknad och politik i samklang kan skapa bättre livsförhållanden för vanliga människor. I det inledande kapitlet målar författarna upp en framtid där vi lever längre, är rikare, och har tillgång till mer energi som ändå släpper ut mindre utsläpp. En grön omställning som också ökar människors välstånd och som därmed kan vinna brett politiskt stöd.

Men för att komma dit behöver en progressiv vänster tänka nytt menar författarna. Regler kring vilka typer av hus som får byggas var någonstans, och enligt vilka krav har lett till att att kostnaden för en bostad nu är lägre i republikanska stater, hävdar de. Även utbyggnad av grön energi förhindras av visserligen välmenande regler. Dessa regler har ofta satts upp och försvarats av progressiva. Det kan vara miljöregler, arbetsmiljöregler, regler kring social hänsyn vid ett bygge osv. Thompson och Kleins argument är inte att dessa regler alltid är dåliga, men de vill lyfta fram att dessa kommer med en kostnad.

Som framgår i bilden ovan är Texas numera den stat i USA som bygger ut överlägset mest grön energi, trots att de styrs av klimatförnekare. För Klein och Thompson är detta ett bevis på att de byggregler som Kalifornien satt upp hotar vår förmåga att nå klimatmålen. Här ser de en konflikt mellan en äldre miljörörelse som värnade det lokala landskapet och en modern miljörörelse som prioriterar det planetära behovet av grön energi.

Klein och Thompson är inte de första som observerat den här konflikten, styrkan med deras bok är att de ger en koncis och övertygande beskrivning av en debatt som pågått i flera år i progressiva kretsar. I Sverige har den progressiva miljörörelsen WePlanet startat upp. Organisationen är positiv till utsläppssnåla teknologier som kärnkraft, och möjligheten för GMO att föda fler människor med minskad markyta. Deras politiska ställningstaganden bygger samma insikt som Abundance beskriver, det vill säga att olika miljöintressen kan stå i konflikt med varandra.

Än så länge är dock WePlanet och den tillväxtpositiva miljörörelsen en marginell del av den större miljörörelsen. Jag tycker det är beklagligt. Alla politiska rörelser behöver en plan för hur de ska få genomslag för sin politik. Klimatrörelsen har länge haft svårt med just detta. Många är fast i tankar om nedväxt, alltså idén att ekologisk hållbarhet kräver minskad konsumtion. Det finns flera problem med den positionen, (en mer utvecklad kritik mot nedväxt får bli en senare bloggpost) men ett centralt problem med nedväxtförespråkarnas politik är att deras politiska förslag är omöjliga att få stöd för i en demokati.

Politik kräver ett politiskt mandat, och vi har sett gång på gång de senaste åren hur ens ganska modesta förslag för att förbättra vårt klimatavtryck har mötts av en tung backlash. Från de gula västarna i Frankrike till racet mot botten i bensinskattefrågan här hemma. Politiska förslag som uppfattas gå emot väljarnas intressen förlorar nära nog alltid. Detta är något som Miljöpartiets ledning är medvetna om, deras kommunikation efter den senaste kongressen var “Så vinner Sverige på klimatomställningen”. Nu behöver den här kommunikativa insikten också omsättas i en progressiv tillväxtpolicy. Så långt kom inte kongressen är mitt intryck, fokus verkar ha legat tungt på omfördelning. Inget fel med det, men som Klein och Thompson konstaterar. Någon gång måste progressiva rörelser engagera sig i tillväxtskapandet också. Kanske nästa kongress, vem vet.

Idag lever vi i en annan värld. En värld där klimatförändringarna redan är här. Medvetenheten om detta är högt, de allra flesta känner till den globala uppvärmningen. Men den ökade kunskapen översattes inte i ett ökat politiskt förändringstryck. Andelen svenskar som oroar sig för klimatet har legat stilla de senaste 20 åren enligt SOM-institutet. Bland unga tycks intresset ha minskat. I valet gick 7 av 8 partier till val på att sänka bensinpriset, och mycket tyder på att plånboksfrågor som energipriserna avgjorde valet till högerns fördel.

I mitten av 00-talet levde på den absoluta toppen av pax amerikana. Idag är det är krig i Europa, där USA genomgår vad som inte kan beskrivas som någon annat än en demokratisk kollaps som riskerar att slita det egna landet i stycken och dra världsordningen med sig i fallet, och där antalet demokratier i världen har fallit 25 år i rad. Antalet personer som lever i en demokrati idag är nu detsamma som 1985, hela den demokratiska vinst som kommunismens fall gav oss, och som beskrivits som det bästa året i mänsklighetens historia har raderats ut.

Ryssland bedriver ett imperialistiskt anfallskrig i Ukraina som hotar Europas demokratier och levnadssätt. Samtidigt hotas våra demokratier också inifrån av högerpopulister som gått framåt i land efter land. Konservatism har gått från utdött till mainstream. Framväxten av en ny typ av svensk gängbrottslighet har skapat spänningar som tidigare progressiv lagstiftning har haft svårt att hantera. Den progressiva drömmen om ett USA som drar sig tillbaka från världspolitiken har förbytts i en intensiv Europeisk kampanj för att bevara amerikanskt engagemang i Europa till dess vi är starka nog att klara oss själva.

Om jag skulle identifiera mig själv politiskt skulle jag kalla mig för en progressiv. Progressiv därför att jag är frihetlig. Jag tror på indiviuella rättigheter, och på människans rätt att forma sin egen framtid. Men också progressiv i den klassiska upplysningsbemärkelsen att jag tror på vår gemensamma förmåga att bygga ett bättre samhälle. Ett rättvisare samhälle, ett mer miljöväntligt samhälle, ett demokratiskt samhälle. Ekonomiskt ser jag mig som en centrist, men höger-vänsterskalan är allt mindre viktig när den stora motståndaren som växer fram över hela västvärlden är en radikalhöger som vill urholka demokratiska institutioner och rättigheter. Mot den motståndaren behöver progressiva krafter samlas, från vänster till höger.

En sista sak jag minns från mitten av 00-talet. Bloggosfären var det dominerande forumet för politisk diskurs. Under 10-talet tog twitter över och bloggarna dog ut. Nu har också X förlorat sin roll som åsiktstorg, men utan någon tydlig ersättare. De största svenska substackarna idag är högermannen Ivar Arpi, populist-journalisten Joakim Lamotte och Trumphyllaren Malin Ekman. Progressiva svenska substacks med omfattande läsarkrets är svåra att hitta.

Världen har förändrats mycket på 20 år. En ny politisk verklighet kräver nya politiska lösningar. Att vara progressiv idag måste därför innebära något delvis annat än vad det gjorde för ett decennium sen. Men progressiva röster saknar ett forum för levande diskussion och riskerar därmed att stagnera just när vi behövs som mest. Medan högerpopulisterna har närmast monopol på svenska Substack är det progressiva röster som dominerar på Substack i USA. Vi behöver återuppbygga det ekosystem av politiska bloggar som en gång satte agendan i svensk debatt. Jag hoppas att den här bloggen blir ett litet bidrag till det arbetet. Och ett sätt för mig själv att formulera vad progressiv politik borde innebära i Sverige på 2020-talet. Slutligen hoppas jag att du som läser det här också överväger att starta din egen progressiva blogg. Om du gör det, säg till mig då, så lovar jag att du får åtminstone en läsare.