Ett av verken i Moderna museets nya utställning innehåller antisemitiska troper. Vad är lämpligt att ställa ut på en av landets stora konstscener?
Moderna Museet öppnade nyss sin nya utställning Nisabas hus, en utställning med figurativt måleri ifrån 29 olika konstnärer. Konstnärerna kommer från nästan lika många länder, representerar en rad olika stilar och fångar en rad olika teman i utställningen. När jag besökte utställningen stack dock ett verk ut, och inte på ett positivt sätt. Verket Resistance ‘n’ Empowermeant av Gordon Hookey.
Hookeys verk är centrerat runt den aborginska krigaren Dunalli, som gör motstånd mot negativa saker som händer i världen. Hookey själv är ganska vag kring vad motståndet handlar om i den beskrivning av verket som finns på Moderna museets hemsida. Han pratar om motstånd mot krig och mot förtrycket av urfolk. Den som betraktar verket kan dock snabbt fånga upp ett annat tema nämligen antisemitiska troper.
I den övre delen av verket hittar vi ett gult hus. Detta är det israeliska parlamentet Knesset. Ut från Knesset kommer en rad händer, bland annat två händer som tycks styra det vita huset som en marionett. Även Storbritannien och Tyskland tycks vara under inflytande från Knesset. Motivet återspeglar klassiska antisemitiska troper så som bläckfisken som sträcker sig ut och tar kontroll över världen eller den judiska marionettmästaren som är den dolda makt som kontrollerar politikerna ifrån skuggorna.
Redan här blir det svårt att försvara Hookey givet likheterna med antisemitisk propaganda, men en apologet skulle ändå kanske hävda att Knesset inte är detsamma som judar i allmänhet. Att detta är en kritik av den israeliska regeringens inflytande över amerikansk och europeisk politik. Detta argument försvagas dock ytterligare när vi tittar till vänster i bilden. Den amerikanska och israeliska flaggan hänger upp och ned i två flaggstänger. Ifrån dem strömmar en mängd hjärnor ned i en tvätt. En hjärntvätt. Flaggstängerna har ett gäng rötter. Vid rötterna hittar vi den amerikanska flaggan, men med dess femspetsade stjärnor utbytta mot judiska davidsstjärnor. Inkluderingen av judiska symboler som davidsstjärnan, visar igen att konstnären själv inte tycks dra en skarp gräns mellan kritik av det judiska och kritik av den israeliska regeringen.
Verket har både en inläst presentation av konstnären själv och en presentation skriven av museet. Ingen av presentationerna nämner de antisemitiska troperna överhuvudtaget, utan refererar vagt till världshändelser och kriget i Gaza. Men om konstnären vill kritisera kriget i Gaza finns det gott om sätt att göra det på utan att använda sig av antisemitiska troper. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att varken konstnären eller kuratorerna själva förstått i hur hög grad konstverket blandar ihop de två, men faktumet kvarstår trots det.
För egen del tycker jag att detta är lite pinsamt för Moderna museet. Konst bör få provocera, och uttrycka obekväma politiska åsikter. Men detta är Moderna museets utställning. De väljer vad som ska visas, och de väljer också hur verket ska visas. Avsaknaden av reflektion över de antisemitiska budskapen i bilden ger inte ett bra intryck av museet.
Och det är synd på en annars bra upplevelse. Utställningen som helhet var toppen. En del andra verk var politiska (utan att vara problematiska), andra var spirituella eller utforskade estetiska eller psykologiska teman. Jag lämnar er med min favoritmålning ifrån utställningen, Felipe Baezas målning av Xipe Totec, den flådde guden i aztekisk mytologi. Hoppas att ni går till Nisabas hus trots allt, men ta med er de kritiska glasögonen.
